Dax att tycka något..?

Näe, det är bara så att jag inte hinner med att skriva diverse angelägenheter i denna lilla blogg. Min vardag är fylld av annat som prioriteras högre, t.ex. jobb, familj, sång, musik, matlagning, bakning och umgänge med nära och kära. Jobbet är mycket intressant (se Monicas Mattefest så förstår ni!) och håller mig ständigt sysselsatt. Familjen med de allt äldre barnen och maken (jodå, han åldras också, ungefär i samma takt som jag själv t.o.m.) är min laddarstation. Här hämtar jag kraft genom intressanta samtal och oändlig kärlek. I hushållet låter jag hjärnan vila i vardagens sysslor. Med sång och musik roar jag mig. Och umgänge ger ytterligare fler dimensioner på tillvaron i form av diskussioner, skratt och goda middagar.

Somligt av allt detta tar förstås också på krafterna. Det är ju inte alltid lika avkopplande att hänga tvätt eller leta på vinden efter skridskor kl. 23.30 på kvällen, men det är sådant man får ta.

Nåväl, det är hög tid för mig att också tycka något. Jag har luftat några åsikter här i bloggen och kan väl fortsätta med mitt specialområde: Min irritation på folk som tycker att de är viktigare än alla andra. Till den här kategorin hör ganska många människor, men tidigare har jag nämnt rökare som kastar fimpar. De är experter på att vara så mycket viktigare än andra människor, eftersom de inte anser sig tillräckligt ovärdiga för att ens ta hand om sitt eget skräp. Detta gäller ju för all del alla som inte kan kasta sopor ordentligt. I radhusområdets soprum finns bevis på att mina egna, glada grannar också tycker att de är viktigare än vad t.ex. jag är. De slänger allt möjligt återvinningsbart i soprummet. Kartong, plast och glas.

Somliga av dessa människor som är så väldigt viktiga är också riktigt farliga. Det gäller t.ex. bilister vid vårt trafikljus. De som är viktiga och har viktiga barn som ska hinna i tid till viktiga skolan behöver ju inte stanna för rött bara för att mina mindre viktiga barn vill gå till sin skola helskinnade. Nähä, bäst att gasa på så hinner viktiga mamman till sitt viktiga jobb också!

Det får räcka med ovett för idag. Jag ska dricka te och lugna ner mig efter detta tyckande så får vi se om jag återkommer med mer nyttig samhällsinformation vid något annat tillfälle. Tjing!

Vem lufsar där?

Jag inbillar mig att jag har börjat jogga. Sedan maj har jag två eller tre gånger per vecka givit mig ut på en halvtimmes jogg, eller snarare "lufs", i närområdet, helst på skogsvägar. Jag vet inte vad jag ska säga om detta... somliga menar att om man bara kämpar på i en månad så kommer det att börja gå lättare och man kommer att orka mer, bli piggare och starkare. Man ska visst sova bättre också. Mja, säger jag... visst känns det i kroppen att det går aningens, aningens lättare att ta sig runt en viss slinga, men inte tycker jag att jag kan öka på sträckan eller lägga in några extra tuffa intervall-omgångar utan vidare. Det händer liksom inget med konditionen, verkar det som. Jag flämtar och flåsar och tycker att det känns tungt, helt enkelt.

Familjen har varit på semester en vecka (första gången på Mallorca, jätteskönt väder men äcklig turistmat!) och då har jag inte tränat p.g.a. att jag fick bihålebesvär av allt badande. Så nu gav jag mig ut på en tur efter att ha vilat i en dryg vecka och då kändes det plötsligt riktigt lätt! Jag höll rätt hög hastighet och hade en snittpuls på 168 slag/min under 30-minuters-rundan. Konstigt! Ett slags straffjogg som kändes bra... får se hur träningsvärken blir...

Nu vilar jag någon dag och nöjer mig med promenader så får jag se om det var en engångsföreteelse eller om jag verkligen kommit "framåt" i joggingen! Tjohej!

Märklig middag

Ibland blir det nog lite FÖR konstigt med maten. Speciellt eftersom vi envisas med att inspireras av recept eller bilder eller vad det nu kan vara, men däremot inte ANVÄNDA recepten när vi lagar maten. Som med Ernsts "gratäng" - den med paprikor, brödsmulor, tomater, sardeller, kapris m.m. Vi hade inte sardeller så vi tog oliver. Vi tyckte att det behövdes "lite mer" och lade till smörstekt fänkål och purjolök i strimlor. Det hela blev mycket gott och vi åt gratängen till strimlat, grillat dagen-innan-kött som vi stekte upp i lite smör.

Nu grillar jag en bit picnicbog som jag klappat in med chilipulver, cayennepeppar och paprikapulver och tänker servera den till blomkålspuré (och kokt potatis till fegisarna = man och barn) och en tomatsås med champinjoner och purjolök och lite vitlök. När jag tänker efter låter det hela rätt konstigt, men jag tror att det blir toppen! Så här ser maten ut medan den tillagas. Det är bara att erkänna: Uppläggningen gör ganska mycket för den visuella upplevelsen av anrättningen...

Nybakat och krångel

Jag fascineras över hur krångligt vissa saker är. Speciellt de som ska vara så enkla. Som att boka en semesterresa. Jag har suttit flera timmar vid datorn för att hitta resan, boka den och sedan boka allt annat jag insett att jag behöver. Vi har t.ex. beställt dykmasker till hela familjen. Det var väl egentligen enkelt, men vi hittade flera företag med olika erbjudanden och det gäller ju att hitta det mest prisvärda... Sedan har jag tittat på vad man kan göra på semesterorten om vädret är uselt. Det har tagit ett antal timmar. Och så har vi bokat hyrbil några dagar, vilket i sig var nog så krångligt. Ska vi välja att betala för full tank direkt vi hämtar bilen eller ska vi tanka den full innan vi lämnar igen den? Men hur i fridens tider ska jag veta DET nu? Tänk om vi inte åker mer än några få mil? Eller om vi åker bil från morgon till kväll?

Sedan spann tankarna vidare, på tal om krångel. Jag minns t.ex. att det mest krångliga jag någonsin gjort var att anmäla mig arbetslös på Arbetsförmedlingen (AF). När jag var nyexad och skulle leva på s.k. "spring-vick" var det nödvändigt. Men oj, vad krångligt det var att få alla blanketter rätt ifyllda och vad omöjligt det var att uppskatta vilket omfattning jag skulle jobba! Mina matematikstudier tedde sig vid jämförelsen enkla... (nu överdriver jag, för jag fick faktiskt anstränga mig rejält för att klara några av mattekurserna!)

Efter några år fick vi barn. Och så skulle man vara föräldraledig. Och senare VAB:a. Försäkringskassans rutiner för sådana saker är inte heller helt enkla att begripa sig på.

Huvva, vilka krångliga blanketter jag har fyllt i genom åren!

Då är ett vanligt brödbak att föredra. Dessa runda och fänkålskryddiga varelser kom till i söndags när jag passade på att göra mig av med diverse mjölslattar, t.ex. dinkelmjöl, specialvetemjöl, rågmjöl och vanligt vetemjöl. Enkelt!

Slut semester!

Nu har jag jobbat i drygt en vecka! Nytt för i år är att jag jobbar heltid med matematikdidaktik på lärarutbildningarna på universitetet. Det känns riktigt bra. Och allra bäst är att jag faktiskt har hunnit en hel del fixande, trixande och förberedande. Visserligen återstår en del att göra innan kurserna startar, men ganska mycket är ändå på gång.

På hemmafronten är det väl ungefär likadant. Jag har hunnit med en hel del slappande under semestern, men visst, allt slöande blev inte helt klart... jag får försöka hinna med det under året, lite då och då ;-)

Och så finns det sådant som jag tänkt göra som fått vänta. Som vanligt. Det som inte hunnits med under semestern är t.ex. att röja på vinden hemma... Det verkar alltid bortprioriteras. På vintern är det för kallt och på sommaren för varmt för att vara där uppe. Och om det regnar blir det för jobbigt med ljud. Samma sak om det blåser. Lika bra att avvakta med sådana aktiviteter... tills det blir "lagom" väder för att röja på vinden.

Jag satte i alla fall en ny surdeg i sommar! Och har hunnit baka några lantbröd varje vecka. Förra läsåret tyckte jag ju inte att jag hann med det, men oj, vad det är gott med eget bröd. Jag ska försöka hinna med.

Galet om amning

Hörde på radion i morse att Amningshjälpen ligger bakom en video med titeln "Du kan amma här" där man gjort ny text till Gangnam style och där man i videon visar mammor som ammar sina barn. Uppenbarligen har videon upprört vissa galna människor som skickat hat- och hotmejl till personer med koppling till videon.

Det är förskräckligt att något som är så fullkomligt naturligt ska kunna reta upp folk så till den milda grad att de hotar att döda bebisarna till de ammande kvinnorna i filmen. Jag hoppas bara att dessa galningar INTE själva har barn, det vore hemskt sorgligt om de förde vidare inskränkthet, ointelligens och ondska till fler generationer.

Självklart ska mammor kunna amma sina barn i vanliga vardagssituationer, t.ex. på café eller i köpcentra. Och naturligtvis visar ammande mammor hänsyn i känsliga miljöer, t.ex. vid begravningar, och väljer att gå iväg i avskildhet om det är möjligt. Men, det behövs verkligen inte särskilt ofta.

Vilka är det egentligen som upprörs över att se ammande mammor? Det kan inte vara kvinnor, det är bara för orealistiskt... Då återstår männen. Och det är lika underligt, för enligt vad jag har förstått så brukar män uppskatta kvinnobröst. Det verkar orimligt att män skulle reta sig på att få se fler bröst i vardagslivet..?

Själv blir jag glad och varm i hjärtat när jag ser ammande mammor. Inte bara för att jag minns hur mysigt och fint det var att själv kunna ge mina barn den bästa näringen och närheten som fanns, utan också för att ammande mammor så tydligt visar att de verkligen älskar sina små barn! Mer amning åt folket!

Att dela rättvist på pengarna

När jag ändå håller på och avslöjar min syn på hur man delar rättvist på föräldraledigheten kom jag att tänka på annat man förstås behöver dela rättvist om man vill leka jämställdhetsfamilj:

Kosingen

I en familj är det vanligt att mamman och pappan uppbär anställning. [Nu kommer jag ihåg att min pappa tycker att det är fel att säga att folk "jobbar". Han menar att de flesta minsann inte alls jobbar eftersom han med den definitionen tänker på riktigt fysiskt tunga jobb som exempelvis skogshuggare, snickare, fiskare, städare, vårdare och bilmekaniker. Jobba är för honom synonymt med kroppsarbete. I övrigt kan man lika gärna säga att någon är anställd. Då omfattar det alla typer av stillasittande yrkeskategorier.]

Om båda föräldrarna jobbar så händer det ofta att de inte tjänar lika mycket pengar på sina jobb. Hur delar man rättvist på lönen? Min kloka och logiska uppfattning är förstås att pengarna är till för familjen som enhet och att båda föräldrarna därmed har lika stort ansvar för hur de används. Lösningen är gemensam ekonomi. Pengarna kommer till familjen och används för familjens skull. Och en familjeenhet bygger på kärlek och ömsesidig respekt vilket betyder att alla familjemedlemmar får det de behöver i den utsträckning som ekonomin tillåter. Superenkelt.

- Nämen, min lön är ju min, säger säkert någon smartskalle. - Vi delar på mat och hyra, min tjej och jag, men resten är mitt. Jag kan ju inte hjälpa att hon tjänar sämre och får mindre fickpengar... Jag brukar åka skidor i Chamonix med killarna varje vår... Hon brukar ta ungarna till sin morsa i Karlstad under tiden, det gillar ju hon... väl?

- Jaha, hur tänkte du då? undrar jag.

Och så tänker jag att det inte är konstigt att folk skiljer sig eller att mycket få svenskar har en årslön på banken... Suck!

Grejen är att i samma ögonblick som man bildar familj så upphör ego-livet. Familjen kommer först, mina egna önskemål kommer sedan. Då blir det också rättvist. Har vi råd får vi också spendera mer, men det avgörs av familjeenheten där alla har samma rättigheter att få det där lilla extra om familjen har råd.

Och för att knyta an till gårdagens inlägg: Då innebär det också att mamman i lugn och ro kan vara hemma med bebisen utan panik, därför att familjen har gemensam ekonomi så att hennes behov ändå kommer att tillgodoses lika väl som pappans, trots att hon får usel föräldrapenning under mammaledigheten. Enkelt och fiffigt!