Galet om amning

Hörde på radion i morse att Amningshjälpen ligger bakom en video med titeln "Du kan amma här" där man gjort ny text till Gangnam style och där man i videon visar mammor som ammar sina barn. Uppenbarligen har videon upprört vissa galna människor som skickat hat- och hotmejl till personer med koppling till videon.

Det är förskräckligt att något som är så fullkomligt naturligt ska kunna reta upp folk så till den milda grad att de hotar att döda bebisarna till de ammande kvinnorna i filmen. Jag hoppas bara att dessa galningar INTE själva har barn, det vore hemskt sorgligt om de förde vidare inskränkthet, ointelligens och ondska till fler generationer.

Självklart ska mammor kunna amma sina barn i vanliga vardagssituationer, t.ex. på café eller i köpcentra. Och naturligtvis visar ammande mammor hänsyn i känsliga miljöer, t.ex. vid begravningar, och väljer att gå iväg i avskildhet om det är möjligt. Men, det behövs verkligen inte särskilt ofta.

Vilka är det egentligen som upprörs över att se ammande mammor? Det kan inte vara kvinnor, det är bara för orealistiskt... Då återstår männen. Och det är lika underligt, för enligt vad jag har förstått så brukar män uppskatta kvinnobröst. Det verkar orimligt att män skulle reta sig på att få se fler bröst i vardagslivet..?

Själv blir jag glad och varm i hjärtat när jag ser ammande mammor. Inte bara för att jag minns hur mysigt och fint det var att själv kunna ge mina barn den bästa näringen och närheten som fanns, utan också för att ammande mammor så tydligt visar att de verkligen älskar sina små barn! Mer amning åt folket!

Att dela rättvist på pengarna

När jag ändå håller på och avslöjar min syn på hur man delar rättvist på föräldraledigheten kom jag att tänka på annat man förstås behöver dela rättvist om man vill leka jämställdhetsfamilj:

Kosingen

I en familj är det vanligt att mamman och pappan uppbär anställning. [Nu kommer jag ihåg att min pappa tycker att det är fel att säga att folk "jobbar". Han menar att de flesta minsann inte alls jobbar eftersom han med den definitionen tänker på riktigt fysiskt tunga jobb som exempelvis skogshuggare, snickare, fiskare, städare, vårdare och bilmekaniker. Jobba är för honom synonymt med kroppsarbete. I övrigt kan man lika gärna säga att någon är anställd. Då omfattar det alla typer av stillasittande yrkeskategorier.]

Om båda föräldrarna jobbar så händer det ofta att de inte tjänar lika mycket pengar på sina jobb. Hur delar man rättvist på lönen? Min kloka och logiska uppfattning är förstås att pengarna är till för familjen som enhet och att båda föräldrarna därmed har lika stort ansvar för hur de används. Lösningen är gemensam ekonomi. Pengarna kommer till familjen och används för familjens skull. Och en familjeenhet bygger på kärlek och ömsesidig respekt vilket betyder att alla familjemedlemmar får det de behöver i den utsträckning som ekonomin tillåter. Superenkelt.

- Nämen, min lön är ju min, säger säkert någon smartskalle. - Vi delar på mat och hyra, min tjej och jag, men resten är mitt. Jag kan ju inte hjälpa att hon tjänar sämre och får mindre fickpengar... Jag brukar åka skidor i Chamonix med killarna varje vår... Hon brukar ta ungarna till sin morsa i Karlstad under tiden, det gillar ju hon... väl?

- Jaha, hur tänkte du då? undrar jag.

Och så tänker jag att det inte är konstigt att folk skiljer sig eller att mycket få svenskar har en årslön på banken... Suck!

Grejen är att i samma ögonblick som man bildar familj så upphör ego-livet. Familjen kommer först, mina egna önskemål kommer sedan. Då blir det också rättvist. Har vi råd får vi också spendera mer, men det avgörs av familjeenheten där alla har samma rättigheter att få det där lilla extra om familjen har råd.

Och för att knyta an till gårdagens inlägg: Då innebär det också att mamman i lugn och ro kan vara hemma med bebisen utan panik, därför att familjen har gemensam ekonomi så att hennes behov ändå kommer att tillgodoses lika väl som pappans, trots att hon får usel föräldrapenning under mammaledigheten. Enkelt och fiffigt!

Att dela rättvist på föräldraledighet

Angående debatten i frågan som då och då ploppar upp. Nu senast efter S-kongressen. I Aftonbladet skrev KD-politikern Emma Henriksson ett riktigt bra debattinlägg, det finns här.

Jag är själv fascinerad av debatten och får en klar obehagskänsla när politiker petar i folks privatliv så mycket. Har vi inte alla insett att just detta pillande INTE är vad politiker ska pyssla med?

Och så är jag glad över att mina barn är större nu och att vi inte kommer att drabbas av politisk klåfingrighet i just det här fallet.

Men, när det gäller sakfrågan, om föräldrarna ska dela lika på föräldraledigheten eller inte, är jag förundrad över att det överhuvudtaget är ett föremål för diskussion. Självklart ska mamman få bestämma hur mycket eller lite hon vill och behöver vara hemma med det nya barnet.

Låter det reaktionärt? Nej, inte alls. Det är fullkomligt logiskt och kräver bara att att det super-duper-mega-jämställda paret ställer sig en, enda fråga:

- Delade ni lika på graviditet och förlossning?

Nähä, tänkte väl det...

Alltså: Mamman har första tjing på att bestämma, allt annat är helt orimligt. Hon har varit gravid i 40 veckor alldeles själv. Hon har mått illa, fått hjärtklappning, åderbråck, foglossning, dålig nattsömn o.s.v. alldeles själv. Och hur var det vid förlossningen? Visst var det mamman som hade mest ont, sprack mest, riskerade livet vid kejsarsnitt alldeles själv..? Mamman behöver därför mest tid hemma efter graviditet och förlossning för att återhämta sig. Pappan kommer lätt i form efter sin insats med en klassisk tupplur. För mammans del fortsätter dessutom de kroppsliga förändringarna efter att hon blivit mamma, så det behövs mer avskildhet, lugn och vila innan hon är fit-for-work.

Om det inte räcker som argument, om man dessutom tänker på det lilla barnets behov när det väl har fötts ut, så är min erfarenhet att mamman också är den som kan ge barnet allra bäst mat. Mammor ammar bättre än pappor. Och den man som vill tvinga sin fru/flickvän att först jobba heltid och sedan ägna övrig ledig tid vid bröstmjölkpumpen för att han ska kunna leka mamma om dagarna är ju inte riktigt så snäll, kärleksfull och jämställd som han kanske verkar...

Politiskt korrekt? Uppenbarligen inte! Logiskt och klokt? Självklart.

Hoppsan... vad tiden rusade iväg...

Inte är det första gången. Och verkligen inte sista. Tiden. Rusar. Iväg. Och så har jag inte skrivit ett endaste litet inlägg på världens mest lästa blogg på ett halvår. Nu kan jag i alla fall skylla på något: Jag skriver aningens fler inlägg på min jobb-blogg, Monicas Mattefest. Det beror förstås bara på att jag direkt ser en viss "nytta" med den bloggen. Inte för att mina elever och studenter besöker den speciellt ofta, fastän jag nog skulle önska att så vore fallet, men för att jag själv ska komma ihåg vad jag har gjort och vad jag har för grejer på gång i jobben. Som en jobb-dagbok. I skolvärlden låter man gärna elever, oftast yngre, skriva loggbok över vad man har lärt sig och hur det har upplevts. Så gör jag med den bloggen.

Nåväl. Här är en kort livsresumé för den nyfikne:

- Jag har två jobb. Ett som vanlig gymnasielärare och ett som lärare i matematikdidaktik på SU. Väldigt roligt men också väldigt, tja, jobbigt. Det är märkligt att hjärnan liksom stretar emot när det gäller att lära sig nya saker snabbt. Åtminstone till en början. Sedan sätter det fart i de (djupa och många) vindlingarna där uppe. Kroppen skriker också över den ökande mängden jobb, främst det stillasittande datorjobbet som det innebär att planera presentationer och läsa rapporter. Rygg och nacke har gnällt lite till och från, men nu har vi en överenskommelse - kroppen, knoppen och jag - om att varva stillaarbete med rörligt på ett medvetet sätt.

- Min gospelkör - Gospelago - har sjungit på sista versen. Utan körledare blir det inget mera tjohejsan om jag inte kan hitta någon annan kör eller något annat sammanhang att få sjunga i till hösten. I vår har jag räddats av ett gospelprojekt inför Palmsöndagen med inlånade körledaren Mia Sandell och ett par mysiga sjungningar ihop med skönsjungande musikvänner (Skärtorsdagsmässa förra veckan och Våffelcafé på söndag).

- Ungarna fortsätter att växa - hör och häpna! - och är både kloka och roliga. Stundtals är de skvatt galna och väldigt trista (t.ex. när man ber om hjälp med att vika tvätt eller städa, då är det inte så festligt minsann...).

- Maken är som vanligt. Helt enkelt... underbar!

- Sist och minst: Mössen... de är numera tre till antalet. En svart jättefet, en mörkbrun mittemellan och en vit lite slankare typ. Väldigt lustigt att de är så olika matfriska. De påminner om... människor! Pip!