Jag tror att min mamma någon gång har sagt till någon som beklagat sig över att ha blivit gammal: "Men DET är ingen ålder på en häst" i ett försök att få den andre att inte känna sig lastgammal. Jag har sannolikt inte riktigt förstått talesättet, men kanske passar det bra för mitt minst sagt sporadiska bloggande. Det är fem år sedan. Om det är en ålder på en häst eller ej låter jag vara osagt.
Så, vad har jag att säga om de senaste åren? Både mycket och lite. Det är ju mest på barnen det märks att tiden går, de blir liksom äldre på ett mer påtagligt sätt. Mina rynkor och gråa hårstrån syns inte lika bra eftersom de ackompanjeras av en långsamt försämrad syn, men barnen blir ju stora på riktigt. Döttrarna har till och med blivit så stora att de snart flyttar hemifrån. För ett par veckor sedan var vi en tur upp till stugan i Skellefteå för att hämta möbler och annat. Hur mycket maken och jag än försökte övertala tjejerna om att just dessa två konstverk skulle passa utmärkt i deras blivande lägenhet tackade de nej. Synd, för det är verkligen härliga konstverk av trä och glas. Men, dagens ungdom verkar inte ha någon som helst smak för vad som är vackert. Suck!
