Att dela rättvist på pengarna

När jag ändå håller på och avslöjar min syn på hur man delar rättvist på föräldraledigheten kom jag att tänka på annat man förstås behöver dela rättvist om man vill leka jämställdhetsfamilj:

Kosingen

I en familj är det vanligt att mamman och pappan uppbär anställning. [Nu kommer jag ihåg att min pappa tycker att det är fel att säga att folk "jobbar". Han menar att de flesta minsann inte alls jobbar eftersom han med den definitionen tänker på riktigt fysiskt tunga jobb som exempelvis skogshuggare, snickare, fiskare, städare, vårdare och bilmekaniker. Jobba är för honom synonymt med kroppsarbete. I övrigt kan man lika gärna säga att någon är anställd. Då omfattar det alla typer av stillasittande yrkeskategorier.]

Om båda föräldrarna jobbar så händer det ofta att de inte tjänar lika mycket pengar på sina jobb. Hur delar man rättvist på lönen? Min kloka och logiska uppfattning är förstås att pengarna är till för familjen som enhet och att båda föräldrarna därmed har lika stort ansvar för hur de används. Lösningen är gemensam ekonomi. Pengarna kommer till familjen och används för familjens skull. Och en familjeenhet bygger på kärlek och ömsesidig respekt vilket betyder att alla familjemedlemmar får det de behöver i den utsträckning som ekonomin tillåter. Superenkelt.

- Nämen, min lön är ju min, säger säkert någon smartskalle. - Vi delar på mat och hyra, min tjej och jag, men resten är mitt. Jag kan ju inte hjälpa att hon tjänar sämre och får mindre fickpengar... Jag brukar åka skidor i Chamonix med killarna varje vår... Hon brukar ta ungarna till sin morsa i Karlstad under tiden, det gillar ju hon... väl?

- Jaha, hur tänkte du då? undrar jag.

Och så tänker jag att det inte är konstigt att folk skiljer sig eller att mycket få svenskar har en årslön på banken... Suck!

Grejen är att i samma ögonblick som man bildar familj så upphör ego-livet. Familjen kommer först, mina egna önskemål kommer sedan. Då blir det också rättvist. Har vi råd får vi också spendera mer, men det avgörs av familjeenheten där alla har samma rättigheter att få det där lilla extra om familjen har råd.

Och för att knyta an till gårdagens inlägg: Då innebär det också att mamman i lugn och ro kan vara hemma med bebisen utan panik, därför att familjen har gemensam ekonomi så att hennes behov ändå kommer att tillgodoses lika väl som pappans, trots att hon får usel föräldrapenning under mammaledigheten. Enkelt och fiffigt!

Att dela rättvist på föräldraledighet

Angående debatten i frågan som då och då ploppar upp. Nu senast efter S-kongressen. I Aftonbladet skrev KD-politikern Emma Henriksson ett riktigt bra debattinlägg, det finns här.

Jag är själv fascinerad av debatten och får en klar obehagskänsla när politiker petar i folks privatliv så mycket. Har vi inte alla insett att just detta pillande INTE är vad politiker ska pyssla med?

Och så är jag glad över att mina barn är större nu och att vi inte kommer att drabbas av politisk klåfingrighet i just det här fallet.

Men, när det gäller sakfrågan, om föräldrarna ska dela lika på föräldraledigheten eller inte, är jag förundrad över att det överhuvudtaget är ett föremål för diskussion. Självklart ska mamman få bestämma hur mycket eller lite hon vill och behöver vara hemma med det nya barnet.

Låter det reaktionärt? Nej, inte alls. Det är fullkomligt logiskt och kräver bara att att det super-duper-mega-jämställda paret ställer sig en, enda fråga:

- Delade ni lika på graviditet och förlossning?

Nähä, tänkte väl det...

Alltså: Mamman har första tjing på att bestämma, allt annat är helt orimligt. Hon har varit gravid i 40 veckor alldeles själv. Hon har mått illa, fått hjärtklappning, åderbråck, foglossning, dålig nattsömn o.s.v. alldeles själv. Och hur var det vid förlossningen? Visst var det mamman som hade mest ont, sprack mest, riskerade livet vid kejsarsnitt alldeles själv..? Mamman behöver därför mest tid hemma efter graviditet och förlossning för att återhämta sig. Pappan kommer lätt i form efter sin insats med en klassisk tupplur. För mammans del fortsätter dessutom de kroppsliga förändringarna efter att hon blivit mamma, så det behövs mer avskildhet, lugn och vila innan hon är fit-for-work.

Om det inte räcker som argument, om man dessutom tänker på det lilla barnets behov när det väl har fötts ut, så är min erfarenhet att mamman också är den som kan ge barnet allra bäst mat. Mammor ammar bättre än pappor. Och den man som vill tvinga sin fru/flickvän att först jobba heltid och sedan ägna övrig ledig tid vid bröstmjölkpumpen för att han ska kunna leka mamma om dagarna är ju inte riktigt så snäll, kärleksfull och jämställd som han kanske verkar...

Politiskt korrekt? Uppenbarligen inte! Logiskt och klokt? Självklart.

Hoppsan... vad tiden rusade iväg...

Inte är det första gången. Och verkligen inte sista. Tiden. Rusar. Iväg. Och så har jag inte skrivit ett endaste litet inlägg på världens mest lästa blogg på ett halvår. Nu kan jag i alla fall skylla på något: Jag skriver aningens fler inlägg på min jobb-blogg, Monicas Mattefest. Det beror förstås bara på att jag direkt ser en viss "nytta" med den bloggen. Inte för att mina elever och studenter besöker den speciellt ofta, fastän jag nog skulle önska att så vore fallet, men för att jag själv ska komma ihåg vad jag har gjort och vad jag har för grejer på gång i jobben. Som en jobb-dagbok. I skolvärlden låter man gärna elever, oftast yngre, skriva loggbok över vad man har lärt sig och hur det har upplevts. Så gör jag med den bloggen.

Nåväl. Här är en kort livsresumé för den nyfikne:

- Jag har två jobb. Ett som vanlig gymnasielärare och ett som lärare i matematikdidaktik på SU. Väldigt roligt men också väldigt, tja, jobbigt. Det är märkligt att hjärnan liksom stretar emot när det gäller att lära sig nya saker snabbt. Åtminstone till en början. Sedan sätter det fart i de (djupa och många) vindlingarna där uppe. Kroppen skriker också över den ökande mängden jobb, främst det stillasittande datorjobbet som det innebär att planera presentationer och läsa rapporter. Rygg och nacke har gnällt lite till och från, men nu har vi en överenskommelse - kroppen, knoppen och jag - om att varva stillaarbete med rörligt på ett medvetet sätt.

- Min gospelkör - Gospelago - har sjungit på sista versen. Utan körledare blir det inget mera tjohejsan om jag inte kan hitta någon annan kör eller något annat sammanhang att få sjunga i till hösten. I vår har jag räddats av ett gospelprojekt inför Palmsöndagen med inlånade körledaren Mia Sandell och ett par mysiga sjungningar ihop med skönsjungande musikvänner (Skärtorsdagsmässa förra veckan och Våffelcafé på söndag).

- Ungarna fortsätter att växa - hör och häpna! - och är både kloka och roliga. Stundtals är de skvatt galna och väldigt trista (t.ex. när man ber om hjälp med att vika tvätt eller städa, då är det inte så festligt minsann...).

- Maken är som vanligt. Helt enkelt... underbar!

- Sist och minst: Mössen... de är numera tre till antalet. En svart jättefet, en mörkbrun mittemellan och en vit lite slankare typ. Väldigt lustigt att de är så olika matfriska. De påminner om... människor! Pip!

Men är det inte...Martin Johansson?

För några veckor sedan var jag pinsam på ett helt annat sätt på min nya arbetsplats på universitetet. Från lunchrummet såg jag några studenter som verkade söka någon person, de tittade in mot de lunchande lärarna. Ingen kollega reagerade, men jag gick dit och öppnade. De skulle lämna något laborativt material till en lärare och jag följde med för att låsa upp. Då jag kikade på studenterna lite närmare utbrast jag, riktad mot en av dem: "Oj, vad du är lik Martin Johansson!" Och det var ju också HAN. Kul!

Jag brukar mest kalla honom "Surdegskungen" så här hemmavid. Jag håller koll i hans blogg, har köpt två av hans tre brödböcker (ska förstås köpa den senaste också!) och har inspirerats av honom till bättre brödbak de senaste åren. Inte konstigt att jag blev hänförd av att träffa honom!

En kändis som (kanske) pluggar på universitetet där jag precis börjat jobba! Hela dagen kändes liksom lite extra rolig efter detta möte. Mina kollegor tyckte nog att jag mest var... ja... pinsam... Men det struntar jag i. Jag planerar att ta med hans böcker till jobbet för att någon gång se till att få dem signerade! Om vi någonsin möts i trapphuset igen, alltså.

Alltid mamma... pinsamt!

Fastän jag numera arbetar med vuxna personer (deltid bara!) så kan jag inte hjälpa att jag känner mig som en mamma... Senast förra veckan på Stockholms Universitet när jag fick en liten rundvandring av ett par nya kollegor. Det bara liksom flög ur mig, utan att jag kunde hejda mig... Ett par tjejer stod och pratade med varandra, den ena rökte på en cigarett. Och precis när vi gick förbi fimpade hon på marken och trampade på fimpen medan samtalet fortsatte. Tror någon att jag kunde stoppa mig? Nej då. Jag högg direkt: "Hallå där, du tappade något". Tjejen tittade förvånat på mig. Jag vred om kniven: "Fimpen! Släng den i soptunnan istället." Hon suckade och jag och mina kollegor gick vidare. Tror att hon tog upp den. Det blev förstås pinsamt eftersom det inte är "normalt" att folk bryr sig. Suck... men en mamma är väl allas mamma?

Möss och kanin

Vi har fem möss. Mellandottern fick tre nya möss (vi har haft möss i två omgångar tidigare) när hon fyllde år före jul och då fick också storasystern och lillbrorsan varsin mus. Ungarna har en blogg om mössen också där de skriver ibland. Nu råkade ju barnen ha åkt två veckor innan oss till sommarfirandet, så vi föräldrar har tagit hand om de fem små - och stora! - mössen en tid. Nu när vi alla är tillsammans i stugan har vi förstås tagit med mössen. De tycker väl inte att sommarstuge-buren är så festlig. Den är mindre och de allt för feta mössen har svårt att rymmas tillsammans i huset.

Idag åkte barnen med farmor och farfar för att hämta sin sommar-kanin, dessutom. En vit och gullig liten kaninunge som fått namnet Ior bor nu ute i kaninburen under några veckor. För några hundralappar får barnen hyra kaninen av en uppfödare som utöver kanin-hyra också tillverkar produkter av... kaninskinn. Förra sommarens lilla kanin, Lillan, blev nog en alldeles len liten partyväska åt någon dam... Men i år kommer sommarkaninen att gå ett annat öde till mötes. Han ska nämligen få bli avelshingst (eller motsvarande i kaninvärlden) och kommer inte att dö förrän han har spridit sina gener vidare. Kul. Eller nåt...

Nu har vi alltså en hel hög husdjur att ta hand om! Det blir inte långtråkigt i alla fall!

Goda grannar & husmanskost

Igår hade vi några grannar hos oss på middag. Först var det grannparet som bor vägg i vägg + deras gulliga hund Saga (som också fyllt 6 år i dagarna, vi uppvaktade med tuggiga godsaker!) som vi hade bjudit, men sedan lyckades jag få syn på ett par grannar längst bort i vårt radhus som såg onaturligt ensamma ut. Mycket riktigt hade deras två barn stannat hos mor- eller farföräldrarna och bara mamman och pappan var hemma. Så vi bjöd över dem också. Vi grillade laxfilé med rabattens egna örter (salvia, oregano och två sorters timjan) och serverade med halverade färskpotatisar i ugn med purjolöksbitar samt grönsallad med gurka, oliver, haricotsverts och halloumiost och en massa örter. Till det gjorde vi två snabba kalla såser, en med turkyougurt, ishavsrom och rödlök och en med créme fraiche, majonnäs och gräslök. Och lite bröd med smör och stark svecia-ost till. Gottigt, tyckte alla! Först smuttade vi på cava och mumsade på chips, chilinötter och pistagenötter. Och efteråt lugnade vi magen med rabarber- och äppelpaj. Mitt tips är att alltid klämma på citronsaft, krydda rejält med kanel och ringla över sirap innan smuldegen åker på. Det fungerar till det mesta.

I dag passar vi Saga, den rara lilla byrackan som bor granne med oss. Det är för övrigt ett perfekt sätt att ha hund! Vi kan gå ut med henne när vi vill och vi slipper veterinärbesök och annat jobbigt. Maken och jag gick en lång promenad med henne och hon blev väldigt trött i huvudet av att behöva lyda oss.

Alldeles nyss pratade jag med barnen på Skype. Väldigt kort, de satt just hos mormor och morfar och åt kåldolmar. Kunde INTE prata med rara mamman. Vi ska höras om en stund i stället. För några dagar sedan, när de var hos farmor och farfar hade de ätit så mycket palt att de hamnat i palt-koma... Det är kul att våra föräldrar har vett att göda barnen med rejäl husmanskost när vi själva håller på att larva oss med modern och konstig mat, fniss!